Jättenjorm

Jag läste Ira Levins Bädda för död. När jag läste baksidan på boken verkade det som om det skulle vara någonting övernaturligt med i bilden, och eftersom att jag gillade Levins andra bok, Rosemarys baby (där rosemary föder en inte så söt bäbis) så öppnade jag ivrigt bokens pärmar och började läsa. Men efter ungefär ett kapitel förstod jag att det övernaturliga aldrig ksulle inträffa och att det jag höll i mina händer var en deckare! Och jag avskyr deckare! Men jag läste ändå vidare och fann att den trots mina deckar-fördommar var en riktigt bra och spännande bok. Jag sträckläste ut den på två dagar (vilket är förvånansvärt lång tid för mig, med tanke på hur tunn boken var! börjar jag tappa stinget?) och satt som på nålar under hela lästiden. Kanske borde överge mitt deckarhat, då jag i mina dagar faktist har läst några riktigt bra deckare! Nåväl, det får komma som det kommer.

Men till själva handlingen. Bud, en ovanligt stilig, smart och charmig ung man får unga Dorothy att falla som en kängla för honom. Dorothy är rikemansdotter med stort romantiskt sinne och innan hon vet ordet av är hon upp över öronen beblandad med Bud. Men det hon inte vet är att Bud inte är den han utmärker sig för att vara...

En av de bästa sakerna med boken är att den utspelar sig på 50talet, vilket gör att orden är så långt bort från dagens CSI new yorksvordommar och big brothers vulgaritet man kan komma. Folk är artiga mot varandra, och beskrivningar av kläder och dylikt får min materialistiska sida att rysa av välbehag. Boken är skriven 53 (eller iallafall utgiven då) så det är egentligen inte underligt att den är skriven på det viset.
Jag rekomenderar verkligen Bädda för död, och jag kan försäkra er deckarhatare där ute att man knappt tänker på att det är en deckare.